Far, far away
Jag är en drömmare och oftast långt bort i mina tankar. Detta har bevisats i skolan alldeles för många gånger. När jag går i korridorerna är jag ofta i min egen lilla värld. Vilket gör det väldigt jobbigt när folk försöker prata med mig. Somliga personer har fått uppleva det här men det är nog just Malin (och sofie?) som har fått ta den värsta smällen. Nu går de mest och skrattar åt mig. Vilket egentligen inte heller är så kul. Kommer tillbaka till verkligheten av hånskrattet bredvid mig.
Det hände även i dag. Jag frågade vår mattelärare i dag om han var sträng när det gällde hans barns betyg. Han svarade inte först och efter ett tag fick jag en kort berättalese av hans barn skolvanor. Jag nöjde med mig det svaret och försvann igen. Vilket resulterade till att jag missade han slutpoäng och det verkliga svaret. Lite skyldig fick berätta att jag inte alls lyssnade på vad han så och ännu en gång skrattade de åt mig och ännu en gång fick jag förvånas över hur förvirrad jag är.
Jag tror vi alla tänker för mycket.